About klas

Posts by klas

Binärt tänkande

Det finns bara två sorters människor i världen.
De som har tydligt hår på ryggen och de som inte har det.
Vi som har det är lite varmare och lite lenare att klappa på ryggen.
Det är alldeles uppenbart att vi är lite bättre, inte sant?

Det här låter fruktansvärt dumt.

Det är frukansvärt dumt.

Det är också grunden till i princip all samhällskonflikt.

Människan är ett flockdjur som överlevt eftersom vi har några få basala drifter som lite grovt kan sammanfattas (ej internt viktade):
Fysisk trygghet.
Behov av att reproducera sig.
Näringsbehov.
Flockkänsla.

Fysisk trygghet är lite väl uppenbar för att prata om, imo, väldigt få av oss gillar äkta fara (även om vi ibland gillar att utmana gränserna lite).

Behov av att reproducera sig är fundamental för att det är vad som avgör vilka av oss som lever idag, det är ju därför vi tycker det är så vansinnigt spännande med sex.

Att vi behöver äta och dricka är rätt uppenbart.

Flockkänslan är den som är knepigast och skapar flest problem.
Med exceptionellt få undantag så söker alla människor en tydlig social plats i en flock. Det behöver inte vara en speciellt trevlig plats (varför folk stannar med vänner de inte gillar och även sannolikt varför partnermisshandel fungerar, men väldigt annat ämne), men det behöver vara en tydlig plats och den behöver göra att personer kan säga att man tillhör den gruppen.
Om jag är svensk är jag ju lite bättre än Somalier, jag menar, jag själv har ju gjort jättemycket för att se till att jag har bra levnadsförhållanden för, err, min utbildning, fysiska trygghet, sjukvård osv osv är något jag personligen kan vara stolt över?
Nej.
Fel.
FEL, FEL och FEL.
Tacksam för och glad över att man lever här, ABSOLUT, go right ahead.
Men så fort du är stolt över något du själv inte har gjort, fråga dig vad det är som spelar in.

Det är nämligen exakt en sak.
Du sätter vi mot dem.

Vi är bra, de är dåliga.

Det här beteendet kommer från att en gång i tiden, och en jävligt lång majoritet av vår utveckling så levde vi i små samhällen tillsammans med genetiskt närliggande släkt. Det här gjorde att, pga hur genetisk selektion fungerar, så premierades de som skyddade sin omgivning, även om det skadade andra runtomkring.
Jag menar, det var ju ens gener som överlevde.

Den där flocken där borta?
De har inte samma rätt som vi till det här vattendraget eller vårt fruktträd, vi är bättre, vi förtjänar det!
Detta är det fundamentala formatet för hur vi fungerar i grupper.

Det här är varför jag blir så förbannat trött så fort man väljer att separera människor i grupper. Det chockerande om man faktiskt tar ett steg tillbaka och tittar på olika kulturer är hur fruktansvärt lika vi är.
Skulle en helt annan kultur komma utifrån (vi pratar rymdvarelser nu) och granska de olika mänskliga kulturerna och vi skulle försöka förklara det för dem skulle det vara precis som i Star Trek, vi skulle uppfattas som EN kultur, för de fina skillnaderna, som vi tycker är enorma, skulle inte ens uppfattas av en individ som inte växt upp och lärt sig findetaljerna.
Vi delar alla de fundamentala behoven som har gjort oss lyckade som art, det är vad som enar oss alla.

Så varför delar vi upp oss i vi och dem?
Varför sitter jag som linuxtekniker och skojar om hur windowstekniker är?
Jag menar, sitter en windowstekniker och en linuxtekniker och tar en öl tillsammans så kommer de sitta och skratta åt icke-tekniker och hur dumma de är.
Personer med rygghår är BÄST!

Det är ganska enkelt.
Om jag har gjort något för att förtjäna att vara en del av en grupp, en grupp som enligt mig minsann är bättre än andra (oavsett om vi faktiskt är det eller inte), vilket i princip ALLA grupper kommer anse om sig själva (varför så många föraktar forskare som inte vet hur det “egentligen är”, vilket är total idioti för alla som faktiskt har provat att umgås med forskare). Då har jag minsann förtjänat min trygghet inom gruppen kan tyckas. Men vad händer om det du gjort inte längre räcker till? Det är här grupper baserat på prestation är svagare än grupper baserade på oföränderliga faktorer är svagare och mindre trygga, du vet hur lite som krävs för att du inte ska passa in längre (en grupp som kräver att du följer modet noggrannt kommer göra ont om du inte har tid eller pengar att investera i att vara modesenlig, och du kommer inte passa in i gruppen sen).
Det är därför det är så jävla skönt för oss att gå på egenskaper vi per definition inte gjort NÅGOT för att förtjäna.
Jag som man? Visst fan ska jag vara med i killarna mot tjejerna?
Visst fan ska jag vara en person med stark sexuell agens?
Jag som kaukasier, ska jag inte vara stolt över allt som vi västerlänningar har lyckats med?
Det är så skönt att sätta sig i en bubbla och se de bra sakerna med vad man är och varför, och tro mig, utsatta i Getton utan utbildning anser sig också vara bättre än dig, jag menar, du skulle inte överleva en dag under DERAS förhållanden (om det är sant eller inte spelar ingen roll, bara för förtydligan).
Som ung och arg försökte jag hitta sätt att kategorisera varför vissa var dumma mot mig. Jag såg då ett mönster av att det oftast var de som hade lite osäkra positioner inom deras upplevda flock, dvs, de som var minst coola, de som hängde lite löst, som ofta var de som var mest på mig.
Detta gjorde att jag började hata “wannabes”, som jag kallade dem. Jag försökte applicera mönstret att problemet var att de strävade efter att vara coola som var problemet.
Egentligen så är det här helt fel, mönstret är att personer som är otrygga angriper en annan social grupp för att stärka sin egen trygghet inom gruppen. Anledningen till att nerdiga personer blir mobbade är fundamentalt mest för att vi är en ganska trygg grupp att angripa. Under tonåren är vi nästan alltid svagare och färre, vilket gör att det är nästan utan konsekvens att angripa oss, samtidigt som man tydligt visar att man är en del av sin egna grupps “vi” genom att angripa en annan grupp.
Notera dock att även inom nerdgrupper så uppstår samma mönster VÄLDIGT tydligt. Lysande exempel är från South Park när ungarna leker Sagan om ringen och så händer det här:

Mönstret är vi och dem.

Det här är varför det är exakt samma grund till att hata vilken grupp som helst. Man väljer att se sin egen grupp som bra och fin och den andra som ful och smutsig. Det är varför nationalister och religiösa kan driva världen i krig, det är varför manschauvinister hatar och föraktar kvinnor och det är varför en viss grupp av feminister hatar män.
Jag kom in på tankarna av det här inlägget när jag såg ännu en artikel om varför alla män är svin och varför hatet mot män är justifierat, för gruppen män utför dåliga saker.
Det gör den, absolut.
Jag tar avstånd från att det gör mig skyldig.
Men jag får privilegier av att vara man säger du?
Absolut, det är för att vi applicerar de bra saker män gör på hela gruppen män.
Att tro att man kan motarbeta mönstret att vi gillar att se en hel grupp som en viss sak genom att bara angripa de dåliga sakerna med den gruppen är absurt, vi bara fortsätter med vi och dem.

För att kunna bryta mot det hela är steg 1, ABSOLUT steg fucking 1.
Att se att vi alla har mycket, mycket mer gemensamt än vi har motsatt.

Kärlek, förälskelse och att dela livet med någon

Vete fan om det här ens blir en vettig post, men efter att ha varit vaken 3 timmar en söndagmorgon blev jag sugen att skriva om det!

Kärlek är fantastiskt just för att det är så brett.
Det är också exakt därför det är så svårt att prata om vad kärlek faktiskt är dock.

Synen på kärlek i dagens västvärld är extremt fokuserad på att man ska hitta en partner som uppfyller alla ens behov.
Någon du blir förälskad i, delar dina intressen, kompletterar dina svaga sidor, delar dina livsmål, vill vara med bara dig och ingen aning osv osv.
Det är en absurd idé att det ska vara normen.

Ni som känner mig väl vet att jag anser mig befinna mig i en sån relation dock (även om intresse-delen är rätt diffande), så jag är den absolut sista att säga att det inte går att hitta rätt.

Det jag säger är att kärlek är mycket, mycket mer komplext än så.

Det finns många olika delar av kärlek, jag ska försöka definiera dem här, utan någon intern ranking över vilken som är bäst eller viktigast, de är alla olika saker.

Familiär kärlek: Det här är banden vi bildar till personer vi delar vårt liv med. Det här är banden mellan riktigt nära vänner eller familj.
Personer som du vet alltid kommer att vara en viktig del i ditt liv.
Den här typen av känslor är en positiv biprodukt av att vara nära någon tillräckligt länge för att de ska vara din “flock”.
Den här biten är fundamental för alla som lever ihop.

Förälskelse: Explosion av känslor.
Det gör ont att inte vara nära varandra.
Det är en galenskap, i juridisk mening (du anses inte vid dina sinnes fulla bruk när du är förälskad).
Jag minns själv rätt tydligt när jag var förälskad i Helena.
Jag kunde inte längre lyssna på samma musik som jag normalt gillar.
Jag började spela spel helt annorlunda (aggressionen existerade inte i mig).
Jag tappade intresse för det mesta som inte var relaterad till henne.
Som med alla förälskelser så gick den biten successivt över dock, det här innebär inte att jag älskar henne mindre för det, bara att det har förändrats.
Om någon tror att förälskelse varar för evigt så har ni fel, det är inte svårare än så.
Förälskelse vara generellt i 6-36 månader.
Rent biologiskt är det sannolikt till för att man ska bli förälskad i någon, skaffa ungar, hinna få ungarna att gå och sen leta sig vidare för att diversifiera sina ungars genetiska profil.

Fysisk attraktion: Behöver absolut inte ha med förälskelse eller kärlek att göra.
Reagerar du på någons närvaro, tycker du att den doftar gott?
Fantiserar du om den?
Där har du en fysisk attraktion.
Det är helt enkelt någon det är kul att ha fysisk samvaro med.
Notera också att det här är den mest fluktuerande faktorn av de tre, familiär är den mest stabila och förälskelse är temporär och sen falnande.

Det är egentligen de tre faktorerna som existerar i kärlek.
Kombinationen av alla tre är det som många tror måste existera för ett lyckat förhållande.
Det lustiga är att det egentligen primärt är familiär kärlek som behövs, även om fysisk attraktion är en kraftig fördel om man vill ha ett sexuellt förhållande i sin relation.
Förälskelse kan i det närmaste snarare ses som en nackdel, för vad det innebär är att ni baserar er relation på att ni har ett så starkt emotionellt band att ni i princip är redo att dö för det.
Så fort det bandet försvinner?
Då går det sämre.

Det är absolut inget fel på att ha ett förhållande som bara är förälskat, tvärtom!
Det är en fantastisk upplevelse, tom en många saknar även i ett lyckligt förhållande.
Det är inte så konstigt, den emotionella styrkan i det går i princip inte att jämföra med något annat.

Nästa bit av kakan i att dela livet med någon är att ni måste fungera ihop i vardagen.
Hur hanterar ni varandra när ni är på dåligt humör?
Hur går ni ihop med varandras vänner?
Klarar ni av att göra saker ihop?
Klarar ni av att dela på er?
Jag brukar säga att många tror att ett förhållande börjar när man inte vill spendera tid med någon annan än personen man är kär i.
Det är helt fel, rakt av.
Ett förhållande börjar första gången ni når resulotionen på en noterbar konflikt.
Det går inte att dela ett liv med någon utan att vara oense om något, det är därför det handlar om en relation, att ge och ta.
Det kan vara små, löjliga saker såväl som större, alltifrån att jag vill dra kablar överallt i lägenheten och Helena absolut inte vill det till om det dyker upp känslor för någon annan.
Allting i ens relation definieras just av hur väl man kan hantera dessa konflikter med varandra. Ger man för mycket kommer man att tappa sig själv och må dåligt, ger man för lite kommer den andra att drabbas av samma sak.
Glöm inte vem du är, och låt inte din partner glömma vem den är.

Det är här vi kommer in på varför jag tycker att det är en så fruktansvärd galenskap att tro att alla passar för monogama förhållanden.
Återigen blir det här lite skrattretande när det kommer från mig och mitt förhållande med Helena då vi båda passar extremt bra för monogama förhållanden, själv har jag varken kännt förälskelse eller fysisk attraktion för någon utom Helena sen jag bjöd ut henne.
Det gör mig till extremfallet på den monogama/polygama skalan.
Det intressanta är här att komma ihåg att det här beror på att jag just inte fått upplevelserna av fysisk attraktion och förälskelse till andra.
Det finns många som inte är lagda så alls utan behöver få fysisk attraktion till flera olika personer eller tom behöver förälskelse av och till för att må bra.
Det är inget konstigt med det och det finns forskning som tyder på att det snarare var normen med polyamorösa förhållanden fram tills ungefär 10.000 år sen.
Det som hände då var att helt plötsligt började personer äga mer än de kunde bära och var plötsligt mycket mer låsta vid fysiska platser.
Detta förändrade helt dynamiken av vad ett förhållande var och varför det fanns.

Det som förändrades var också att vi slutade leva i en flock och började leva i en familj, även om flockbanden naturligtvis fanns kvar i hög grad och fortfarande finns idag, även om vi idag har allt märkligare yttringar av dem (noterbart, sociala medier).
Det skulle dock bli ett helt annat inlägg.

Så, vad är ett polyamoröst förhållande?
Det är egentligen vad fan som helst där det finns mer än två personer inblandade i egenskaperna attraktion och/eller förälskelse.
Det finns lyckliga par som vill ha sexuella upplevelser utanför förhållandet, så länge båda är överens om villkoren med det är det inga problem med det. Jag finner det alltid lite absurt när det är ett förhållande där båda är otrogna mot varandra och blir förbannade när den andra är det och skäms när den själv är det.
Det skapas helt enkelt ett problem för att de båda har fallit för lögnen att alla passar för något monogamt.
Om vi nu tar ett steg tillbaka från den monogama normen och fokuserar på vad vi vill med den vi älskar?
Vi tycker att det är självklart att låta någon umgås med sina vänner, att utforska sin egna intressen osv, det ses som destruktivt att inte låta varandra göra det, tom tecken på att det är ett destruktivt förhållande som riskerar att bli nedbrytande både emotionellt och fysiskt.
Så varför skiljer sig det när det handlar om sex och kärlek?
Graviditet? Visst, där finns en risk, och den bör definitivt tas hänsyn till, oavsett om det är med preventivmedel (som många vet är det inte perfekt) eller genom att ha andra former av sex än penis i vagina. Det är något som definitivt bör diskuteras inom förhållandet om var gränserna går.
Sjukdomar? Man utsätter sig alltid för sjukdomsrisk så länge man inte lever i en bubbla, så det är ingen fundamental skillnad egentligen, även om vissa sjukdomar som sprids av sex naturligtvis är mycket obehagliga och smittsamma är det fortfarande samma kategori som att förbjuda någon från att umgås med vänner för att de kan vara sjuka.
Förälskelserisk? Förälskelsen verkar mer knepig, men, egentligen, att intensivt vilja umgås med någon som gör en lycklig behöver verkligen inte vara ett problem för förhållandet i stort, energin som kommer från ett romantiskt förhållande kan vara en stark positiv egenskap där hemma också. Problemet här uppstår mentalt för folk eftersom att de tror att förälskelse är samma sak som livspartner, men livspartner är helt separat från det.

Hmm, lite luddigt inlägg och jag vet inte ens var min slutgiltiga poäng hamnar.
Men det är viktigt att fundera över sånt här tycker jag.

Yttrandefrihet

Jag är helt för att det ska finnas höjd.
Dock finns det en fundamental skillnad mellan kritik inifrån och kritik utifrån.

Västvärlden är kristen, även om många lever sekulärt, framför allt i Sverige.

Det gör att det är ett angrepp på det som aktivt påverkar vår vardag, det är helt enkelt en del av en aktiv samhällsdebatt.
Motsvarande nivå är att kritisera och fördöma muslimer somf försöker upprätthålla Sharia eller betvingar sina barn att göra saker som inte passar i ett västerländskt samhälle.

När vi angriper kulturella företeelser som kommer utifrån och som inte direkt påverkar oss?

Det är ett annat fenomen.

Jag säger inte att det inte kan göras väl, jag tycker exempelvis att South Park har hållit en ganska god ton vad gäller Muhammed (även om deras senaste avsnitt tyvärr blev censurerat) just för att de kritiserar det med viss takt.

För att dra en analogi, jag driver ofta rätt mycket med min fru och hennes vanor, jag driver även med mina syskon och föräldrar. Detta är ok för att det görs utifrån ett fundament av att jag älskar dem.
Om andra sa samma saker som jag sa till dem skulle jag försvara dem och bli förbannad.

Externt och internt lyder under olika regler.

Alla män är svin!

Inte alla män?

Man ser nästan alltid trender i vilka värdeord som används för att driva med motståndarsidan i en debatt.
Vi har alla hört idioti om att alla män är svin.
Alla sansade människor anser iaf att det är idioti, liksom alla män är värre än djur etc etc.
Om du inte anser att det är idioti är du antingen ej sansad eller har blivit lurad av en jävligt falsk marknadsföring.

Jag har hört så jävla många förklaringar till varför det inte är dumheter, men, de alla är grundade i samma idiotiska argument.
Det är inte egentligen vad vi menar, vad vi menar är att eftersom det finns en patriarkal struktur som män drar fördel av och kvinnor får nackdelar av så har män en skuld, således en skyldighet att bekämpa sina egna fördelar till förmån för kvinnan.

Till att börja med, om det är vad som menas, SÄG DET FÖR I HELVETE DÅ.
Det är inte så svårt att faktiskt säga vad man menar istället för att säga provocerande argument som är till för att väcka uppmärksamhet, och det skapar en situation som gör att det inte skapas en jävla massa antipati mot rörelsen.

För det andra, även om det är så att kvinnan är strukturellt underordnad mannen och enbart har nackdelar av detta och mannen är strukturellt överordnad och enbart har fördelar av detta (jag tänker inte gå in på den biten, det är en komplex diskussion) så är något som är väldigt, väldigt tydligt att de inte bara är män som är skyldiga till samhällstrukturen.
Det är båda könen.
Det är jag, det är min fru, det är dina barn.
Det är vi alla.

Så om jag säger att alla kvinnor är svin för att kvinnor blir våldtagna?
Då följer jag samma logiska argument.

Sen brukar argumentet inte vara alla män är svin utan någonting närliggande “Hur kan män…”.
Den enkla sanningen?
Den generella mannen går inte runt och våldtar, trakasserar och har sig.
I Sverige, bör nämnas.
Den generella mannen uppför sig som han har blivit fostrad, liksom den generella kvinnan gör det.
Det är alltså inte “Hur kan män” som är den rätta frågan, den rätta frågan är hur kan ett fåtal personer begå hemska brott mot andra?
En stor del av förklaringen är tyvärr att en del av oss inte har moraliska spärrar, dessa människor är väldigt svåra att nå med goda värderingar då moral i grund och botten är medfött i oss i form av empati och sympati.
En annan kategori är personer som tränas att tappa empati och sympati av olika anledningar, här är exempelvis män som växer upp i en kultur där deras omgivning är svin.
Den kategorin går att angripa, det gör den.
Men då blir frågan tydligare:
Hur gör vi för att få unga män att respektera kvinnor, och i en bredare skala, sin omgivning, mer?
Och där har vi en mycket mer intressant fråga, en mycket mer komplex sådan som faktiskt angriper problemet.

Kom ihåg att de männen också är offer för samma strukturer, strukturer som tränar män att inte känna empati och sympati, att vi inte får gråta, visa ömhet, kärlek och omtanke etc.
Och den strukturen bibehålls i hög grad av kvinnor som premierar stoiska, starka män.

Så, återigen, är kvinnor svin?

Hemma och utvilade!

Finns inte så mycket mer att nämna om resan!

Vi snorklade en dag till och sen åkte vi hem och såg på en massa filmer under dagen.

Den här posten är mest för att lägga till en länk till bilderna.

Dvs, hela galleriet med de bilderna vi tog och ville behålla.

Eller, ett par mer än vi bryr oss om, men det är rätt nära sanningen iaf ;)