Resan till Naxos började med bussresa klockan 06:30 (snark) och gick som man kan förvänta sig.
Lite över tre timmars båtfärd när vi kom fram gjorde dock att vi inte var vid hotellet förrän kring 19, så det var en relativt lång inomeuropeisk färd.
Bonuspoäng för att färjan inte hade så mycket folk på vilket gjorde att man kunde fälla upp armstöden och sova på 4 stolar (kommer vi försöka utnyttja även på vägen hem där färjan börjar 05:30).
Framme vid hotellet (aegean land) upplever vi direkt en känsla av trevnad, små “radhus” med uteplats (vi fick uppgraderat rum av okänd anledning, två sovrum och uteplats).
Trevlig pool, trevlig omgivning, lugnt och skönt.
Stranden är väldigt finkornig och mysig, vattnet är varmt och skönt (25+) och det är varmt och skönt i luften (ca 25-28).
Matutbudet är bättre än väntat, så länge man äter ost.
Finns än så länge inte mycket att säga, vi har bara legat och solat och badat och sovit so far, vilket har varit trevligt.
Idag är planen att ge oss ut på någon typ av enklare båtfärd där vi själva är drivmedlet (paddla eller trampbåt).
Det blev lite ont om tid för bloggande eftersom restaurangbesöken blev såpass sena.
Onsdag och torsdag var dagar då vi mest låg och slappade på stranden samt irriterade oss på hotellet och dess dåliga service, så inte så mycket att säga där, förutom att på onsdagen så tog vi en tur runt Vietri (närmaste bebyggelsen) och besökte enda restaurangen där vi kunde äta annat än tomat+mozarella+basilika =P
Här kommer lite bilder därifrån (blandat onsdag och torsdag):
Fredagen däremot, då åkte vi till andra stora utflykten, Capri.
Dagen började tidigt, 06:50, för vi skulle ta en buss 07:40, nr 4.
Den dök inte upp.
Vår sekundärbuss, nummer 9, skulle komma 07:47.
Det gjorde den, men det var en ANNAN nia visar det sig.
Båten går 08:20.
Dagen räddas av att busschauffören förlänger sin tur och släpper av oss i närheten.
Då visar det sig att biljetterna behöver checkas ut när vi ska på båten, det är problem med att hämta ut biljetter och bara tio minuter kvar.
08:18 får vi biljetterna, 08:19 kommer vi ombord på båten, 08:20 åker den.
Sedan kan vi pusta ut och få åtnjuta en fin båtfärd.
Nedan kommer bilder som är en kombination av resan dit, en resa runt Capri och resan tillbaka.
Totalt var det 4 timmars båtfärd, och även om jag av och till läste en del bok så var det i det stora hela roligt.
Capri var en mycket vacker ö, titta bara på omgivningen. Vi hade hjälp av en duktig guide som såg till att vi hann med så mycket som möjligt och berättade mycket intressant om ön.
Vi hade tur och den blå grottan var öppen. Det är en såpass liten öppning in dit att om det inte är ebb och lugnt vatten kommer man inte in.
Att ta sig in dit krävde att man lade sig ned i båten (längre ned än Helena på bilden), och killen som rodde fick rycka in oss via en kedja. Inne i grottan lekte han och de andra roddarna lite med akustiken och de klara blå färgerna var häftiga. Ett par hade lyckats få dem att gå med på att bada där, men det hade vi inte tänkt på.
Nästa större utflykt var solberget, dit man åkte upp med skidlift och fick en fantastisk utsikt över hela Capri. Vi tog lite förfriskningar och hade det trevligt.
Efter det togs vi till Axel Munthes Villa som var riktigt fin, många häftiga klenoder och guiden hade mycket roligt att berätta. Trädgården var enormt vacker men väldigt svår att fånga på bild. Helena blev väldigt fäst vid en Sphinx där.
Resten av tiden gick vi runt på ön i lite olika miljöer och åt glass och dylikt.
Sen bar det hem igen.
Fredag till lördag natt var det svårt att sova då de hade disco mellan 23:50 och 05:00 på natten, vilket gjorde att hemvägen på lördag var lite seg, men fungerade bra.
Utflykten till Pompei började med en stående bussresa på snirkliga vägar, men betala fick vi inte göra för det var för trångt.
Sen gick vi till tåget och satte oss på hyfsat bekväma säten, resan tog fyrtio minuter.
Vägen dit var lite fylld av folk som ville lura på en att just de var bästa sättet att uppleva pompeji på och vi lyckades blir lurade av några av dem för 15 euro för ett par walkie-talkies med information som vi inte använde efter att vi fick en bra bok som ingick i entrépriset.
Men, på vägen mötte vi också en söt hund samt gick in en vacker kyrka:
Det var en fantastisk upplevelse och vi hade tur med att det var molnigt annars hade det varit väldigt jobbigt. Det fascinerande är egentligen ingen av de enskilda delarna utan helheten, just när man känner att man går igenom en stad och faktiskt i många fall känner att husen de rika hade då fortfarande är sådana man skulle vilja bo i, framför allt dess trädgårdar.
De flesta av höjdpunkterna har vi försökt fånga i bildformat, och eventuellt kan vi i framtiden skriva kommentarer om bilderna:
Resan börjar bra med skjuts till flygbuss (tack pappa) och sen allt det sedvanliga.
Första irritationen var att min väl förberedda surfplatta med filmer minsann inte hade lagt sig i något bra sovläge så den var helt urladdad. Så en bok gick åt på vägen hit (ebokläsare ftw).
Första flyget hade vi tre säten för oss själva, varav ett hade extra benutrymme, andra flyget hade vi båda extra benutrymme. Klart nice =)
Lite oklart varför vi fick det, men det var vingplatserna.
När vi landade så skulle vi ta taxi, och här blev saker lite förvirrade. Vi tror vi råkade hamna i kön för lokal taxi men han gick med på att köra oss från Napoli till Salerno för ett pris som först verkade lite högt men som visade sig väl förtjänta.
Väl inne i Salerno tar han upp Google Maps som visar oss till botten av hotellet, vilket mtp höjden var föga lämpligt. Det underlättade inte att hans kunskap i engelska var i stort sett obefintlig.
Vi lärde oss också att Salerno har en egenskap som den delar med Gamla stan, många enkelriktade med tvivelaktig märkning.
Summa summarum tog det ganska mycket längre än de 30-40 minuterna att komma fram, totalt sett snarare 80-90 minuter =P
Stackarn hade dessutom köer tillbaka.
Väl inne i hotellet noterar vi att vi bor på våning -5, bottenplanet, och för att ens komma dit måste vi ta en hiss ned två våningar.
Det placerar oss fortfarande mycket högt över vattnet.
Så, just när vi kom fram kändes det lite segt.
Första dagen här har dock varit skön, varmt i luften, varmt i vattnet och lugnt och skönt. Maten verkar väldigt fokuserad på tre saker:
Seafood
Pasta
Pizza
Och både pastan och pizzan tenderar att ha fisk på sig.
Pastan är dock god så länge vi hittar vegetariska alternativ, och vi har googlat fram lite alternativ.
Det finns bara två sorters människor i världen.
De som har tydligt hår på ryggen och de som inte har det.
Vi som har det är lite varmare och lite lenare att klappa på ryggen.
Det är alldeles uppenbart att vi är lite bättre, inte sant?
Det här låter fruktansvärt dumt.
Det är frukansvärt dumt.
Det är också grunden till i princip all samhällskonflikt.
Människan är ett flockdjur som överlevt eftersom vi har några få basala drifter som lite grovt kan sammanfattas (ej internt viktade):
Fysisk trygghet.
Behov av att reproducera sig.
Näringsbehov.
Flockkänsla.
Fysisk trygghet är lite väl uppenbar för att prata om, imo, väldigt få av oss gillar äkta fara (även om vi ibland gillar att utmana gränserna lite).
Behov av att reproducera sig är fundamental för att det är vad som avgör vilka av oss som lever idag, det är ju därför vi tycker det är så vansinnigt spännande med sex.
Att vi behöver äta och dricka är rätt uppenbart.
Flockkänslan är den som är knepigast och skapar flest problem.
Med exceptionellt få undantag så söker alla människor en tydlig social plats i en flock. Det behöver inte vara en speciellt trevlig plats (varför folk stannar med vänner de inte gillar och även sannolikt varför partnermisshandel fungerar, men väldigt annat ämne), men det behöver vara en tydlig plats och den behöver göra att personer kan säga att man tillhör den gruppen.
Om jag är svensk är jag ju lite bättre än Somalier, jag menar, jag själv har ju gjort jättemycket för att se till att jag har bra levnadsförhållanden för, err, min utbildning, fysiska trygghet, sjukvård osv osv är något jag personligen kan vara stolt över?
Nej.
Fel.
FEL, FEL och FEL.
Tacksam för och glad över att man lever här, ABSOLUT, go right ahead.
Men så fort du är stolt över något du själv inte har gjort, fråga dig vad det är som spelar in.
Det är nämligen exakt en sak.
Du sätter vi mot dem.
Vi är bra, de är dåliga.
Det här beteendet kommer från att en gång i tiden, och en jävligt lång majoritet av vår utveckling så levde vi i små samhällen tillsammans med genetiskt närliggande släkt. Det här gjorde att, pga hur genetisk selektion fungerar, så premierades de som skyddade sin omgivning, även om det skadade andra runtomkring.
Jag menar, det var ju ens gener som överlevde.
Den där flocken där borta?
De har inte samma rätt som vi till det här vattendraget eller vårt fruktträd, vi är bättre, vi förtjänar det!
Detta är det fundamentala formatet för hur vi fungerar i grupper.
Det här är varför jag blir så förbannat trött så fort man väljer att separera människor i grupper. Det chockerande om man faktiskt tar ett steg tillbaka och tittar på olika kulturer är hur fruktansvärt lika vi är.
Skulle en helt annan kultur komma utifrån (vi pratar rymdvarelser nu) och granska de olika mänskliga kulturerna och vi skulle försöka förklara det för dem skulle det vara precis som i Star Trek, vi skulle uppfattas som EN kultur, för de fina skillnaderna, som vi tycker är enorma, skulle inte ens uppfattas av en individ som inte växt upp och lärt sig findetaljerna.
Vi delar alla de fundamentala behoven som har gjort oss lyckade som art, det är vad som enar oss alla.
Så varför delar vi upp oss i vi och dem?
Varför sitter jag som linuxtekniker och skojar om hur windowstekniker är?
Jag menar, sitter en windowstekniker och en linuxtekniker och tar en öl tillsammans så kommer de sitta och skratta åt icke-tekniker och hur dumma de är.
Personer med rygghår är BÄST!
Det är ganska enkelt.
Om jag har gjort något för att förtjäna att vara en del av en grupp, en grupp som enligt mig minsann är bättre än andra (oavsett om vi faktiskt är det eller inte), vilket i princip ALLA grupper kommer anse om sig själva (varför så många föraktar forskare som inte vet hur det “egentligen är”, vilket är total idioti för alla som faktiskt har provat att umgås med forskare). Då har jag minsann förtjänat min trygghet inom gruppen kan tyckas. Men vad händer om det du gjort inte längre räcker till? Det är här grupper baserat på prestation är svagare än grupper baserade på oföränderliga faktorer är svagare och mindre trygga, du vet hur lite som krävs för att du inte ska passa in längre (en grupp som kräver att du följer modet noggrannt kommer göra ont om du inte har tid eller pengar att investera i att vara modesenlig, och du kommer inte passa in i gruppen sen).
Det är därför det är så jävla skönt för oss att gå på egenskaper vi per definition inte gjort NÅGOT för att förtjäna.
Jag som man? Visst fan ska jag vara med i killarna mot tjejerna?
Visst fan ska jag vara en person med stark sexuell agens?
Jag som kaukasier, ska jag inte vara stolt över allt som vi västerlänningar har lyckats med?
Det är så skönt att sätta sig i en bubbla och se de bra sakerna med vad man är och varför, och tro mig, utsatta i Getton utan utbildning anser sig också vara bättre än dig, jag menar, du skulle inte överleva en dag under DERAS förhållanden (om det är sant eller inte spelar ingen roll, bara för förtydligan).
Som ung och arg försökte jag hitta sätt att kategorisera varför vissa var dumma mot mig. Jag såg då ett mönster av att det oftast var de som hade lite osäkra positioner inom deras upplevda flock, dvs, de som var minst coola, de som hängde lite löst, som ofta var de som var mest på mig.
Detta gjorde att jag började hata “wannabes”, som jag kallade dem. Jag försökte applicera mönstret att problemet var att de strävade efter att vara coola som var problemet.
Egentligen så är det här helt fel, mönstret är att personer som är otrygga angriper en annan social grupp för att stärka sin egen trygghet inom gruppen. Anledningen till att nerdiga personer blir mobbade är fundamentalt mest för att vi är en ganska trygg grupp att angripa. Under tonåren är vi nästan alltid svagare och färre, vilket gör att det är nästan utan konsekvens att angripa oss, samtidigt som man tydligt visar att man är en del av sin egna grupps “vi” genom att angripa en annan grupp.
Notera dock att även inom nerdgrupper så uppstår samma mönster VÄLDIGT tydligt. Lysande exempel är från South Park när ungarna leker Sagan om ringen och så händer det här:
Mönstret är vi och dem.
Det här är varför det är exakt samma grund till att hata vilken grupp som helst. Man väljer att se sin egen grupp som bra och fin och den andra som ful och smutsig. Det är varför nationalister och religiösa kan driva världen i krig, det är varför manschauvinister hatar och föraktar kvinnor och det är varför en viss grupp av feminister hatar män.
Jag kom in på tankarna av det här inlägget när jag såg ännu en artikel om varför alla män är svin och varför hatet mot män är justifierat, för gruppen män utför dåliga saker.
Det gör den, absolut.
Jag tar avstånd från att det gör mig skyldig.
Men jag får privilegier av att vara man säger du?
Absolut, det är för att vi applicerar de bra saker män gör på hela gruppen män.
Att tro att man kan motarbeta mönstret att vi gillar att se en hel grupp som en viss sak genom att bara angripa de dåliga sakerna med den gruppen är absurt, vi bara fortsätter med vi och dem.
För att kunna bryta mot det hela är steg 1, ABSOLUT steg fucking 1.
Att se att vi alla har mycket, mycket mer gemensamt än vi har motsatt.
